Alla önskningar och fina förhoppningar om att få starta ett helt nytt spännande liv i karlstad, som sambo med världens bästa Patrik, och som campusstudent rann precis ur händerna på mig. Fick ett tråkigt besked på mailen att det inte fanns plats i Karlstad, det gör ont i hjärtat. Ont i hela kroppen för det man kämpat så mycket för. Något som skulle bli helt optimalt försvann. Jag var inte ens förberedd på den här känslan, eller det här beskedet och det är så typiskt mig, kanske för att jag är optimist, som är bra i de flesta fall, men inte nu. Nu känner jag att botten är nådd, nergrävd och jag bara känner hur det kommer att bli i resten av studietiden när jag ska göra 35 veckors praktik i Dalarna och vara utan Patrik, få den där ostrukturerade vardagen igen och känslan att vara ensam och själv igen. den tar knäcken..längtan tar knäcken.
Min stora önskan va att få börja här, hade planerat allt i minsta detalj, flytta hit i höst, hade till och med kollat upp busskort för stadstrafiken och vilken buss som bäst passade att ta till campus.
fyfan det känns så jävla bittert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar