Den här helgen har varit lite av en omtumlande upplevlese. både känslomässigt och som vandrade vidare till kroppen..har haft spänningshuvudvärk och ont över axeplpartiet hela dagen, ungefär som när man kliver utanför ytterdörren, solen skiner och det är två meter snö ute. kritvitt och det svartnar för ögonen, lite av den känslan.
ganska otrevligt om jag får säga det själv.
en förhoppning, tro och lite av ett hopp släcktes, blås ut det så här. phhuu..det gör lite ont, det skaver lite så där lagom skönt här inne, inne i mina hemligheter och kärlekskänslor. Det är något vi inte rår över, vi kan inte intala oss själva att inte tycka om en person, hata en person, älska eller sluta älska en människa, det är känslor vi pratar om, som inte finns med i sveriges rikes lag. ganska underbart ändå, om det ligger och balanserar på bra eller dåligt och sedan trillar över på det bra. då är det bra.. skulle vi mot all förmodan få ett sneskär och komma över på fel sida så känner vi oss ganska snabbt illa till mods. ungefär som när vi hamnar på fel sida av vägen, som tur är finns det en hel radda med hål som skapar vibrationer och ett jäkla väsen, om det ändå kunde göra det i känslornas värld
Tiden får utvisa, det är den som allra bäst på att göra. något man starkt kan luta sig mot utan att falla. för så är det. tiden läker alla sår om man nu kallar det för sår, okey vi kan göra det. innerst inne håller jag lite tillbaka på allt kännande. fast igentligen skulle jag nog vilja utbrista i gråt och skrika rakt ut, efter dig..
fick en så jäkla underbar känsla, min skogsmulle och jämlike. eller låt säga så här som är ett uttjatat ord, mannen i mitt liv. Det kan jag inte uttala mig om, så då säger jag inget, låter det vara osagt. Men skogsmulle var du!
Det bränner långt ner i fötterna av glöd, brännhet kanske kommer den från hjärtat och riktas åt något håll.. jag tror det! jag tror igentligen på det här. oförutsägbara, spontana, "bara blev så", bara dök upp och infann sig, ryckte tag, slet tag och så stod vi där, du&jag, inför alla. innerst inne jag glänste, jag glänste så in i H, för tanken slog mig att detta är meningen. ett litet insalg av romatik, sensuellt och försiktigt, jag ryser.
Jag tror inte på han där uppe, men nu göra jag temejtusan det, du tog mig även med storm, jag föll som en fura utan att nästan presentera mig, kanske är det min svaghet? fast igentligen, varför då? att se det där lilla extra och känna efter snabbt om det kan bli något, är det dumt? problemet är kanske att jag är generös med välmening att säga, jag gillar dig, du är fin, snäll och trevlig. det ligger i min natur så jag ska inte ändra mig, aldrig..
det är en jäkla kick som får mig bli knäsvag, ungefär som Jay Smith's underbara pipa som mer eller mindre utlöser en orgasm, helt fenomenalt!
när jag ändå är igång och skriver så tänker jag helt fullt medvetet kräka galla på alla där ute som blossar upp sitt ego med att få beskräftelse av andra men innerst inne finns det ingen som helst sann känsla som man får tillbaka.
Nu är jag nöjd och trött
hejdå
