som bara blir tyngre. har haft lite distans till det tidigare, men nu knåpar det in, in på termin 4 och praktik och det enda jag känner är tyvärr ångest. En känsla tvärtemot vad man normalt ska känna, den normala känslan som många har är att det ska bli kul att komma ut i verksamheten och slippa "skolbänken". Det är inte förrens nu jag kan ångra mig så kroppen nästan går sönder att jag valde en utbildning på distans, för att jag kommer vara ifrån min kära Patrik så otroligt mycket som får mig att må dåligt, riktigt jäkla kasst, något som nästan inte går att beskriva eller på något sätt förklara, det gör på riktigt ont. Tanken kom ikapp mig hur jag mådde förra vintern med 5 veckors praktik, en kväll där jag inte var mig lik och tårarna verkade inte kunna ta slut, jag kände nästan skuld för att det är jag som försätter oss båda i den här situationen, det tynger axlarna. Det är inte bara jag som saknar, det är båda. Det är känslan att vara ensam som jag är rädd för. Man har ingen att dela allt med förutom den enorma kärlek vi känner till varandra och att vi älskar varandra gränslöst. Det vardagliga försvinner och det enda jag längtar efter är att bara få krama om, känna närheten och värmen som han ger. Femtom veckor utan sitt hem och sambo väntar och jag börjar få svårt att tänka på annat, eftersom vi snart är mitt i det. Snart firar vi årsdag och vi vet vart vi har varandra, nu pratar jag inte om mig själv utan om oss eftersom vi vet vart vi har varandra. Jag vet vem jag kommer älska resten av mitt liv, samtidigt som jag inte äger honom. Jag har honom bara till låns tills vi en dag inte kommer vara ett, eftersom den värld vi lever i hastigt kan gå emot oss och skilja oss från dem vi älskar. olyckligt och sorgligt. Jag har känt starkt för Patrik från första dagen vi träffades och känslorna blir bara starkare och starkare, som nykär varje dag. Det känns inte som det brukar göra. Det här känns starkare och på riktigt och det är antagligen därför jag reagerar så starkt och sänker mig själv när vi är ifrån varandra. Huvudet vill såklart att det ska gå bra eftersom man aldrig vill ge upp, men kroppen säger en annan sak, en konflikt i en och samma kropp. Jag har haft en ganska positiv inställning tills ungefär. nu. då jag sitter själv hemma och hjärtat är på annat håll, inget konstigt med det, men känslorna av att vara ensam tar över mig även sånna här gånger och jag bara tänker på hur det kommer att bli att inte ses på kanske 14 dagar, det låter säkert för er som ingen match alls, men det är nästan outhärdigt för mig. 
finns ingen som du, och finns nog ingen annan du kan få så mycket kärlek av, jag älskar dig villkorslöst!
