terminer gjorda på nursing programme, känns underbart! nu väntar ett härligt sommarlov, innehållande massor med kvälls&nattjobb!
Ibland, ytterst sällan ska tilläggas så pluppar det upp en sån här tanke i huvudet vad jag gett mig in på. Jag har alltid velat bli barnmorska, så länge jag kan minnas. Kruckset var bara att jag måste bli sjuksköterska innan. Vågar jag det? Innan jag sökte till programmet så kände jag att jag ville utmanas och växa. jag skulle minsann ge mig an det här, inte ge det en chans, jag skulle fixa't!
Våga möta personer som lider och som har dödliga sjukdomar som snart kommer lämna jordelivet, sätta PVK, stå inför etiska dilemman, handla rätt och gott. se till att inte förorsaka någon extra lidande, ta hand om personer som snart kastar in handduken och ta hand om dem efteråt. Möta anhöriga i ren förtvivlan över att ha mist sin maka, make, barn, mamma eller pappa. Det är hårt och jag vet att jag hade velat ha en bra sjuksköterska när jag blir sjuk eller någon som står mig nära. Någon som förstår mig och lyssnar på mig. som möter mig som den jag är.
Under året som gått så har man lärt sig en hel del under utbildningen och jag har fått en ganska stor inblick i vad som krävs av oss som systrar. Det är faschinerande och skrämmande. Men jag har ett mål, att bli barnmorska, trots att jag gråter så jag inte ser bilden på tv:n när en unge i minuten är
Det är lycka och jag är övertygad om att jag skulle älska mitt jobb, varenda dag.
Just idag, efter två terminer klara, så känner jag bara- utmana sig själv, det är det jag gör precis nu och i två år framöver! jag vill inte gå o harva som en undersköterska resen av mitt liv tills jag blir pancho, jag vill göra det jag innerst inne vill, och då finns det inga hinder. Bara möjligheter, finns viljan så kan man besegra allt, även en inneboende rädsla!
Dessutom har jag världens bästa kärlek vid sidan om mig och inom mig som finns där, i alla lägen. Det är svårslaget!
