Tredje dagen på praktiken och jag har kännt, på en person vars hjärta har slutat slå, för första gången på snart 21 år. Det var speciellt. lugnt och stilla, fridfullt på något sätt. såg ut som en sovande människa, bara att kroppen var kall och hård. En person som älskade katter som fick somna in med katten i famnen och även tiden efter livet. Så vackert! <3
Dagen har varit helt OK, har som sagt fått varit med att satt kateter samt dragit en kateter självständigt, samt varit med om ett dödsfall, samt utfört vanlig basal omvårdnad. inget märkligt, och igentligen inget nytt förutom dödsfall som jag aldrig varit med om tidigare. har väntat på den dagen under 4 år, för att veta vilken reaktion man får. va helt lugnt. respektfullt!
För att gå in på min lilla hemlighet och ett steg mot en helt fantastisk framtid så kan jag ta allt från början. har gått snart 1,5 termin på sjuksköterskeprogrammet som jag sökte på distans för att jag kände verkligen inte för att börja i varken Örebro eller Karlstad. tänkte att det kunde va otroligt smidigt med att läsa på distans, plus att det blir en extra utmaning att disciplinera sig själv, vilken koontroll har man på sig själv? otroligt peppande bara tanken att läsa till legitimerad sjuksköterska på distans, en stor dragkraft när det har kärvat lite då och då, samtidigt som det finns statistik för att studenter som läser inne på högskola/universitet har större chans att klara utbildningen jämfört med distansstudenter, då kommer djävuls hornen fram direkt, att jag banne mig ska klara det här! Har älskat distansutbildningen enda tills jag träffade min underbara Patrik, som jag fann direkt och han fann mig, ja, vi fann varandra på en gång, den där lilla pusselbiten som man saknat, någon som man kan få något av har liksom varit avsaknad men som jag fick uppleva från dag ett. Det är därför allting har känts så underbart bra, smärtfritt, lyckosamt och en helt annan nykärlek jämfört med tidigare. Har liksom aldrig funderat på vad jag gett mig in på, om det här är bra för mig, vad jag kräver, utan jag är så otroligt tacksam för att jag har träffat en sån fantastisk person som ser mig, tycker om mig och älskar mig för den jag är, och inte för någon som jag borde vara, som jag tror är väldigt vanligt, och tragiskt.
Det känns så speciellt och spännande, jag känner mig fortfarande som 16, vilket jag inte är, utan 21 och det är högtid snart att tänka på framtiden. En del är påbörjad, utbildningsdelen, kärleken är steg två som jag också har. En liten bebis på det, giftermål och ett lyckligt liv sen är mitt mål uppfyllt.
När man träffar en riktig guldgruva så vill man inget annat än att finnas vid dennes närhet, han förgyller min tillvaro av lyckosamma ting. har inte varit så här lycklig och glad någon gång. Nu tänker ni förmodligen jajajaj nykärlek ser ut så i alla förhållanden och att jag säkerligen har glömt hur jag känt i tidigare förhållanden precis när man träffat någon, men det här gick rakt in i hjärtan utan att ens fundera en tanke på det, så spontant och självklart och det känns som att det är meningen, medans andra har tagit ett varv runt hjärtat för att sedan vandra inåt. Nykärlek kan ju te sig på olika sätt, äkta känslor? eller är man tillsammans med någon som ser vansinngt bra ut för att bli omtyckt? lokalkänd? för att sedan bli kär? Finns mycket som spelar i huvudet, sådant man kanske inte normalt tänker på.. Antligen är jag helt blind av kärleken och skuttar runt från det ena rosa molnet till det andra, men i sånnafall kan ni ju rätta mig och ta ner mig på jorden
började i Falun på skolan på distans utan vetenskapen om att praktiken MÅSTE äga rum i Dalarna, Sweet tänkte jag. hade jag vetat det skulle jag tänkt om, en gång till. men så var fallet och jag tänkte att det går att lösa så länge man är själv och inte behöver rätta sig efter andra, en livskamrat alltså. då spelar det liksom ingen roll om jag är bor i Falun i 40 veckor på tre år. Men jag har nått vändpunkten att det här är inte bra, varken för mig, Patrik eller min utbildning.
jag har alla mina saker och tillhörigheter i min lägehet i Hällefors, men jag är bara där på helgerna och lägger ut otroligt mycket pengar på det medans jag bor i Karlstad och Falun om vart annat. Strukturerad? Nej. kontroll? Nej. lider utbildningen av det? Ja. har du ständigt hemlängtan? Ja.
jag känner liksom att jag vill bo med Patrik, kunna gå i skolan där, ha praktik där som undelättar när jag är klar sjuksköterska och för att kunna söka jobb, då har jag fått in flera fötter på olika ställen och chansen att få ett vikariat eller en tjänst ökar markant efter att man haft sin praktik där. Jag kan också få bättre ordning på mitt liv, behöver inte ha mina tillhörigheter på tre olika ställen som är utspridda i Sverige. Jag är en kontrollmänniska men den kontrollen har runnit ur mig eftersom det kom in något helt fantastiskt i mitt liv som rörde om i grytan, och jag är flexibel och känner att jag vill kunna styra och ha kontroll. Kunna ta ansvar och få en mycket bättre vardag, tillsammans med den bästa.
Det är inte roligt att ha det på ett vis som man vet kan bli mycket bättre. det liksom ganger i huvudet på mig, jag känner ingen vidare motivation och lust att göra någonting just nu när jag vet att det kan bli så mycket bättre, i både livs syfte och utbildningssyfte. Jag tycker det är otroligt jobbigt att behöva flytta alla veckor som jag har praktik, vara ifrån Patrik och resten av familjen, ja, vad ska sumera till, letar efter ett mer sturkturerat liv! Tack nu fann jag ordet!
Så min plan inför kommande termin, termin tre är att jag ska byta sjuksköterskeutbildning till Karlstad med förhoppning att jag kan få hoppa in i termin tre där och försöka skonas från att läsa om allt jag läst och va ledig den tiden jag läst alla kurser på nu. Jag kan helt klart ställa upp på att läsa i termin tre då jag kanske får läsa två kurser parallellt, men då är motivationen på topp.. Det ger enegi att få va med den man älskar, han är ett otroligt stöd och vi kan prata om allt, och han förstår.
När jag tänker en tanke längre så kan jag också tänka mig att läsa om en termin för att få en bättre utbildning och få ut mer av den. Det vinner jag på. det vet jag.
jag har försökt vägt för och nackdelar och den enda nackdelen jag kan finna är att jag kan få läsa till sjuksköterska på 3,5 år istället för 3 år. Meeen om jag ska fortsätta som det är nu, hur mår jag då om 2,5 år? och hur är jag då som sjuksköterksa och vilka jobb chanser har jag?
Det känns som en tryggare framtid att göra det här valet, så det har jag bestämt mig för att göra. Får jag gå om allt jag läst på högskolan dalarna så flyttar jag till karlstad endå och förmodligen ser man allt med andra ögon när man gjort att som man kan göra. Då är det bara att gilla läget när det inte finnss någon utväg kvar. men det finns det nu och då tycker jag för min egen skull och för Patrik att man ska prova. Det finns inte i min världsbild att jag ska hoppa av och jobba som USKA aldrig, jag ska bli barnmorska och det här är vägen dit, vare sig det sker i karlstad med en mer strukturerad utbildning eller i Falun där den blir otroligt rörig.
Jag känner nu att lyckan skulle vara total att kunna få bilda en mini familj på två, flytta ihop, hemmastadga sig på riktigt, slippa ha livet i en blå ikea påse för fem kronor. När jag bara tänker på det så känner jag vilken lycka man kommer känna längre fram då ett nytt liv får se världens ljus och när man har en ring på vänster ringfinger, det måste vara lycka om något! Helt magiskt!
Det bästa av allt är att jag har stöd runt omkring mig som jag tackar innerligt för. Ingen som har sagt att det är dumt, riskabelt eller liknande, utan att jag bestämmer helt själv, det känns otroligt skönt, och det bästa stödet av allt är min underbara P, älskar dig!
Nu kan jag bara blicka framåt
puss loveli
